Swedish story continued.

[starsthatshine]

Huge happy birthday to cooldecade :D

---

I ett café i södra Umeå satt Angelica inne på Mecka, med ett smutsigt fat som tjugo minuter tidigare innehållit den godaste chokladkakan i stan. Hennes laptop var uppslagen framför henne och en stor pappersbunt låg bredvid tillsammans med dagens nummer av Aftonbladet och Expressen. Kanske inte de mest pålitliga källorna i världen men det höll henne i alla fall informerad av vad som hände i världen. Hon tog upp kanske ett helt bord i det lilla kaféet och Angelica var väl medveten om de irriterande blickarna personalen skickade henne.

Veckan innan julafton var en av de stressigaste på hela året. Hela kaféet fylldes av sista minuten shoppare som ansåg att de var förtjänta av en kopp kaffe och en kaka för deras stressiga flykt genom stan i jakt på de bästa presenterna som kunde köpas för pengar. Angelica hade sett fler Phone house kassar idag än vad hon hade sett något år tidigare. Rent statisktiskt sätt så fanns det tre mobiler för varje invånare i Sverige, men det fanns de fossiler, en grupp där hon själv var inräknad, som inte införskaffat en mobil än så länge. Var dessa mysteriska mobiler slutligen hannade efter de bytts ut återstod som en gåta. Varje år ökade konsumtionen av mobiltelefoner och varje år var det ett större antal tonåringar som tack vare sitt flitiga socialliv landat på sjukhuset med hjärntumörer.

Mobiler var skrämmande och främmande för Angelica. Hon förstod inte varför människor insisterade med att vara kontaktbara hela tiden. Om det var någonting extremt viktigt fanns det sätt att kontaktas på. Via jobb, besök eller diverse andra metoder som sakta men säkert försvann ur folks medvetande.

Bredvid hennes laptop och en halv regnskog av papper, fint utspridda över det svarta bordet, fanns en kopp avsvalnat, orört kaffe. Hon hade varit här sedan öppningstid och på så vis lyckats få den bästa platsen i hela kaféet. Precis bredvid en skum utgång som hon gissade var bakdörren men den vinröda soffan hon satt på var hennes favorit och prefekt för det ändamål hon ville använda den till. Soffan var proppfull med ytterkläder, hennes egna få julklappar och en stor portfölj som alltid följde med henne.

Vanligtvis skulle hon mer än gärna suttit i hennes egen lägenhet men vid de stora högtiderna kände hon för att röra på sig och kanske gå ut i friska luften lite mer än bara till och från jobbet. Hon var inte utefter att irritera personalen men hon såg det som en trevlig bonus.

Angelica avskydde svensk kultur. Det verkade som om svenskar var precis lika kalla som vintervädret, onåbara och konstant pessimistiska. Vänlighet var snarare ett plus än en självklarhet. Den unge journalisten hade i sin ungdom, eller ja, för ett par år sedan, drömt om att fara utomlands och utforska världen och leta efter ett ställe som var mer likt hennes egen sinnesställning, men av diverse anledningar hade hon stannat kvar i Norrland, ett område som till och med resten av Sverige ansåg som onödvändigt, baserat på den särbehandling som uppstod i media.

Fast Angelica bara varit i Stockholm några få gånger i sitt liv kändes det ändå som om hon kunde området väl. Varje liten detalj, varje bankrån rapporterades med stor iver av landets journalister, varje brand, men när det kom till Norrland så var den enda publicitet de fick i samband med Hagamannen eller försvunna människor. Bombhot som hände i området verkade inte vara nyhetsvärt, noterade Angelica med mer än en gnutta skepticism. Ibland var det svårt att tro att Norrland ens tillhörde Sverige eftersom de efter årens gång mer och mer börjat bli behandlat som en självständig kontinent som bara av några mysteriska anledningar tillhörde resten av landet.

Det lilla kafét var dåligt upplyst av lågenergilamporna men det kalla, skarpa ljuset från gatan hjälpte avsevärt i hennes arbete.

Angelica jobbade som frilansjournalist för diverse tidningar. För det mesta innefattade detta smånotiser, någon artikel men på eget bevåg hade Angelica börjat engagera sig i miljöfrågor och hade på något mirakulöst vis lyckats skriva en serie framgångsfulla artiklar för lokalpressen och nästa vecka skulle de prata om permanent anställning.

Men chansen var liten. Minimal. Mikroskopisk. Angelica var helt inställd på ett ”nej tack”. Som samhället såg ut var det osannolik att något företag, än mindre än en tidning, hade råd att anställa. Det var visserligen högkonjunktur men det pressade priserna uppåt till den nivå där det var svårt för mindre företag att komma med. Riksbanken hade vid flera tillfällen försökt höja räntan men någon synbar effekt av detta handlande fanns inte än så länge inte att se.

Plötsligt drogs dörren till kaféet upp och vinden susade igenom öppningen och förde med sig en stor bunt snö inne i värmen. De närmaste borden suckade och kurade sig närmare sina varma drycker och Angelica kunde inte klandra dem. Det drog till och med på henne, och hon var långt bort från dörren.

Hon tittade upp och såg att vid disken stod en stor, långvuxen människa med en stor yllemössa täckt av snö och en stor, svart kappa som säkert kostade mer än hennes månadslön. Mannen var runt trettio med svagt skägg, som om han inte brytt sig om att raka sig under några dagar, kristallblå ögon och lagomt höga kindben. Det var utan tvekan en väldigt snygg man. Denna två meter långa gestalt av snygghet var hennes arbetskamrat Fredrik.

Han kastade en beställning över axeln samtidigt som han vände sig mot restaurangrummet (om man nu kan kalla en sal full med bord restaurangrum fast det var i ett kafé) och skrapade fram några mynt.

Säkert över från att ha köpt kappan, tänkte Angelica buttert och vände sig tillbaka till sin artikel.

Det var tyst ett par minuter sedan märkte Angelica hur saker och ting nästan blev lite för tyst. Hon tittade upp från hennes artikel om de kinesiska pandorna och märkte helt plötsligt hur Fredrik stog framför hennes bord med en kopp kaffe i handen. Hans kinder var rödblommiga och fick hans blåa ögon att se praktiskt taget lysande ut.

”Men hej,” sa Fredrik och log, ”Kan man slå ner sig?”

Angelica undersökte bordet. Precis varenda centimeter av bordet var antingen täckt av disk eller papper. Sakta men säkert samlade hon ihop ett antal papper som handlade om tjuvjakten i Kina, ett ämne vars information hon redan skrivit ner och flyttade över jackan som låg i stolen mitt emot henne över hennes väska.

Det hela var en plågsamt lång och pinsam procedur. Det kändes som om ett halvtimme passerade samtidigt som hon bredde plats för hennes vän/konkurrent. Fredrik hjälpte till så gott han kunde men erfarenhet sade att han gjorde bäst i att lämna Angelicas saker ifred.

”Pandor?” frågade han som han fattade en glimt av en bild av en panda från en av tidningsartiklarna som Angelica flyttade runt.

”Jajamensan,” suckade Angelica, ”De svartvita små nallebjörnarna är utrotningshotade, om du inte glömt det.”

Bitterheten flöt i varje stavelse. Att Fredrik kom och satte sig mitt emot henne var som att vifta ett rött skynke framför en tjur eller som att ha en finne på näsan. Extremt irriterande och ångestframkallande. Mac-datorn stängdes med en smäll.

Fredrik sneglade på henne samtidigt som han tog en klunk från sig mugg och höjde ett av ögonbrynen för att visa att han misstyckte även om det inte var helt oväntat.

”Och vad gör du nu för tiden?” pressade Angelica vidare samtidigt som hon innerligt hoppades att Fredrik skulle flytta på sig om hon frågade nog antal frågor. Tyvärr gjorde rikemansbarnet framför henne inga som helst tecken på att vilja flytta på sig. Tvärtom. Han gjorde sig avskyvärt bekväm.

Fredrik ryckte på axlarna. ”Jag vet inte riktigt. Funderar för att skriva lite för Expressen, men ingenting har visat sig bestämt än så länge. Vet inte riktigt om arbetsgivaren och jag har rätt personkemi.”

”Han är din pappa. Det är bara naturligt att ni inte kommer överrens.” Ni har säkert några skandaler gömda i er familj. Kanske han snott din senaste flickvän?

Anledning till varför far och son Nilsson inte kom bra överrens hade Angelica inte lagt på minnet även om hon var säker på att Fredrik nämnt det någon gång under årens gång. Förmodligen någon gång då han var full.

Fredrik lade koppen åt sidan. ”Kanske, men gubben driver mig fortfarande till vansinne.”

Får du inte ut nog i veckopeng?

”Jaha.”

Fredrik böjde sig fram, tog tag i den försummade kaffekoppen bredvid datorn och analyserade koppen från alla olika vinklar för att se vad det var som skulle kunna vara fel med den. Angelicas första impuls hade varit att bita av honom handen.

”Varför har du inte rört kaffet?” frågade han samtidigt som han lade handen som lock över den, ”Den är ju inte ens varm. Hur länge har du varit här egentligen?”

Herregud, du är mer nojig än min farmor.

”Jag dricker inte kaffe,” svarade Angelica kort och undrade om hennes gifta blickar som var starka nog för att skrämma en igelkott ens märktes. Fredrik var utan tvekan den mest nollställda människa Angelica någonsin haft oturen att träffa.

Fredrik stirrade på henne som om hon precis sagt att hon fått barn genom jungfrufödsel.

”Varför köpte du det då?”

Angelica lossades som om artikeln framför hennes näsa höll var extremt intressant. Egentligen var det bara en bit enkel information från Världsnaturfonden om hur pandorna sakta men säkert höll på dö ut. En text hon hade säkert läst åtta hundra gånger i olika former. Hon lovade sig själv att hon skulle drömma om pandor i natt. Det kändes som de söta nallebjörnarna hade tagit över hennes liv.

Hon rykte tillslut på axlarna eftersom Fredrik fortsatte att vara tyst. ”Jag vet inte.”

Egentligen hade det varit bara för att damen i kassan skulle sluta slänga henne arga blickar så fort hon gick för att ta undan disken. Kaffekoppen hade varit hennes ursäkt, hennes flyktbiljett från en konfrontation som hon verkligen inte orkade ha.

Minuterna tickade förbi. Till sist kände Angelica hur det började kittla i kroppen och hon väntade sig nästan att hon skulle få fysiska utslag av människan framför henne.

Till saken tillhörde att Fredrik Nilsson kanske inte var en hemsk människa, men han var precis allting som Angelica inte var. Han var stenrik (enligt hennes mått i alla fall), han hade fast jobb (om han svalde sin stolthet för fyra minuter och gick med på att jobba för pappa Nilsson), snygg och allting i hans liv verkade komma till honom utan han ens bad om det.

Jag hatar män, beslutade Angelica till sist.

Även de segaste fattar någon gång att de inte är önskade. Men i stället för att lämna bordet som vilken annan normal människa skulle ha gjort, justerade Fredrik sig i fåtöljen och fråga vem artikeln var till. Egentligen hade pandhistorien ingen riktig ägare än så länge, det var mest bara någonting att hålla henne sysselsatt, men det sa hon så klart inte till Fredrik.

Angelica svor tyst åt artikeln framför henne.

Fredrik log. ”Vet du vart du skulle kunna publicera den?”

Hennes näve knöt sig under bordet och det tog all hennes kontroll att inte böja sig över bordet och göra någonting hon skulle ångra resten av sitt liv. Angelica ville slå sönder det där överlägsna leendet med hennes bara händer.

”Lyckoslanten?”

”Expressen.”

Angelica stirrade på honom. Expressen. En tidning som inom de senaste åren sålt sina nummer genom att sätta kändisskvaller på löpsedlarna. Vart skulle en artikel om pandor finnas? Det var inte direkt den typ av nyhet som Expressen letade efter.

Fredrik stirrade på Angelica i några minuter och studerade hur hennes ansiktsuttryck ändrades från att vara förvånat till någonting som såg ut som om hon hade en citron under näsan. Hennes långa bruna hår, rynkade näsa och tydliga fräknar fick henne att se ut som en brunhårig version av Pippi Långstrump.

Helt plöstligt började hon packa ihop, slängde in laptoppen och allt hon kunde nå i en febril fart. Innan Fredrik hann blinka stod hon upp, slängde ett öga ner på honom och justerade axelväskan innan hon hostade ut att hon glömt spisen på hemma. Hon var borta i nästa sekund.

Fredrik satt kvar i några minuter på kaféet och smuttade på sitt kaffe innan han betalade för sig och begedde sig tillbaka till sin lägenhet.

---

Tankar? Åsikter?